Svensk-Bhutanesiska Föreningen

Anooja Nair, universitetslektor på College of Natural Resources i Lobesa, fick 2018 ett forskningstipendium från International Foundation for Science i  Stockholm (www.ifs.se) för att undersöka förekomsten av listeria i traditionella osten datse och eventuell antibiotikaresistens. Hon fick även ett resestipendium i år för att delta på IUFoST:s tjugoandra världskongress i Rimini, Italien. IUFOST, The International Union of Food Science and Technology, samlar runt hundra nationella föreningar inom dessa sektorer.

Nathalie Persson, scientific programme coordinator IFS, och Anooja Nair i Rimini

Ni har förmodligen sett det i grannens trädgård, kanske i er egen trädgård också, alla äpplen som ligger på marken och ruttnar bort.

Ibland är det ren lathet som gör att ingen plockar äpplena, men ibland går det kanske inte att äta eller lagra fler äpplen.

Tragiskt att se så många fina frukter försvinna bort till ingen nytta.

Liknande syner kan ses över hela världen. I Moçambique i Afrika såg vi massvis med clementiner och apelsiner liggandes på marken där de förgicks.

Detta samtidigt som det finns en undernäring i landet.

Även om någon skulle ta sig an apelsinerna så går det inte att lagra särskilt länge, mycket ruttnar bort även av det som någon tagit hand om.

Har man tur under sin resa i Bhutan kan man få se tak fyllda av chilifrukter. De ger en härligt röd färg på taket.

Men även dessa älskade frukter förstörs till alltför stor del. Regn, insekter, fåglar och annat förstör varje år stora delar av de frukter som plockats.

Ett sätt att lösa detta kan vara att torka maten i en tork, gärna uppvärmd av solens strålar. Den låga vattenhalten i den torkade frukten gör att mögel och bakterier inte kan nyttja frukten.

Den torkade frukten klarar av att lagras under lång tid, utan att kyla, salt, vakuum eller annan teknik behöver användas.

Torkad chili finns det nog alltid avsättning för i Bhutan. Chili ingår ju trots allt i nästan varje rätt som tillagas där.

Men hur ser det ut för torkade frukter som äpple och banan. Även om det finns torkad frukt så kanske inte marknaden finns?

Så hur skapar man efterfrågan kring torkad frukt?

Egentligen vet vi inte riktigt svaret på frågan än, men vi har idéer som vi vill testa.

Vårt arbete i Bhutan handlar nu om att fortsätta utvecklingen av soltorkar, arbeta för att göra frukt och grönsaker så näringsrika som möjligt samt att ta fram en hållbar affärsmodell för torkad frukt.

Vår förhoppning är att du under din nästa resa till Bhutan ska kunna köpa torkade fruktbitar inför din vandring, bilfärd eller annat tillfälle.

Helst ska du kunna köpa dem av den lokala jordbrukaren, eller kanske utanför parkeringen vid Tigers Nest. En välbehövlig energikick under din vandring uppför berget.

Allra helst vill vi att du ska kunna köpa torkade fruktbitar, chilifrukter, kryddor från Bhutan i din lokala livsmedelsaffär här hemma i Sverige.

Men dit är det många steg, men vem vet, kanske en dag.

Vill du veta mer eller har du synpunkter eller idéer kring marknadsföring export eller annat, hör av dig till vår forskargrupp.

Henrik.Davidsson@EBD.LTH.se

Att besöka Lunds universitet, Sverige, för första gången den 7:e till 21:a september under Erasmus+ fakultetsutbytesprogram var en upplevelse över mina förväntningar.

I samma ögonblick som jag kom, blev jag fängslad av charmen med campus, en vacker blandning av historisk arkitektur och moderna faciliteter. Den skarpa höstluften, livliga gator fyllda med cyklister och den välkomnande atmosfären på universitetets gästboende (nära ICA, Sparta) fick mig att känna mig så speciell direkt.

En av höjdpunkterna var möjligheten att lära studenterna om Bhutans förhållningssätt till samhällelig motståndskraft inför klimatförändringar. Att engagera sig med studenter från olika bakgrunder var uppfriskande – de var nyfikna, omtänksamma och ivriga att lära sig om hur små länder som Bhutan tacklar globala utmaningar. Deras frågor väckte djupa diskussioner och jag kände en känsla av tillfredsställelse när jag delade med mig av mina erfarenheter.

Campusturerna gav mig en glimt av Lunds pulserande akademiska liv. Varje campusbyggnad hade sin egen karaktär, och jag njöt av att besöka fakultetskontor, klassrum, bibliotek, laboratorier och forskningscentra. Laboratorierna, i synnerhet, fascinerade mig med sin toppmoderna utrustning och engagemanget för spetsforskning.

Att träffa internationella studenter från olika länder var en annan berikande aspekt av besöket. Jag tyckte att samtal med dem var insiktsfulla när vi diskuterade utbildning, kulturer och globala frågor. Dessa interaktioner vidgade mitt perspektiv och fick mig att uppskatta mångfalden och samarbetsandan i Lund.

Den här upplevelsen handlade inte bara om akademiker – det handlade om att få kontakt med människor, omfamna nya idéer och bygga broar mellan Royal University of Bhutan och det globala akademiska samfundet. Jag återvände hem med nya insikter, vänskap och en förnyad passion för undervisning och forskning, tacksam för möjligheten som Erasmus+ gav.

Pema Wangchuk, universitetslektor Jigme Namgyel Engineering College

Pema Wangchuk på
LTH, Lunds universitet

I april och maj 2024 genomfördes ett jobbskuggutbyte mellan Lunds universitet och Royal University of Bhutan för administrativ och teknisk personal. Utbytesprogrammet är ett Erasmus+ projekt mellan Royal University of Bhutan, Kathmandu University och Lunds universitet.

Först fick en utbildningsadministratör från Lunds universitet, undertecknad Linnéa Ekman, möjlighet att åka till Bhutan i april och i maj fick en administrator, Tshering, och en tekniker från Bhutan, Sangay Chozom, möjlighet att besöka Lunds universitet. Jobbskuggningen fick stor betydelse för oss alla, där vi utvecklade nya färdigheter, fick insikter i olika arbetsrutiner och vidgade våra professionella perspektiv.

Även om arbetet på många sätt var olika för oss, var de största skillnaderna maten och naturen. För den svenska administratören var det en fantastisk upplevelse med bergen, alla rhododendronträd och storheten i det vardagliga religionsutövandet. Den bhutanesiska administratören och teknikern å andra sidan upplevde havet för första gången, och allt det vackra med alla de olika blommorna som Sverige får under vårsäsongen.

Utbytet har gett personalen både en fantastisk arbetsupplevelse och en vänskap för livet.

Linnéa Ekman, Tshering och  Sangay Chozom i  Lund

Linnéa Ekman, Tshering och  Sangay Chozom i  Lund

Ambassadör Tshoki Choden var i Stockholm för att överlämna sitt kreditivbrev till Kungen. Med sig hade hon Sangay Needup, Counsellor, Ms. Namgay Choden, Second Secretary och Mr. Kezang Jamtsho, Finance Attaché. Ordförande bjöd dem hem på en cocktail tillsammans med medlemmar i vår styrelse, dagen innan.  På kvällen bjöd ambassadören på middag för att träffa bhutaneser boende i Stockholm med omnejd.

I februari 2024 åkte jag på en otrolig resa till Bhutan för att forska om soltorkningsteknologier till min masteruppsats vid Lunds tekniska fakultet. Min tid där var inte bara en fantastisk möjlighet till lärande utan också en djupt personlig och inspirerande upplevelse. Att jag träffade så många fantastiska människor och skapade de mest underbara minnen är jag otroligt tacksam för.

Från det ögonblick jag kom till Bhutan möttes jag av värme och gästfrihet. Det bhutanesiska folkets vänlighet fick mig att känna mig som hemma direkt. Några dagar efter min ankomst ägde firandet av kungens födelsedag rum. Händelserna gav en levande introduktion till Bhutans kultur.

Att se människor klädda i traditionell klädsel (kira och gho), och till och med bära det själv, var både färgglatt och fängslande. Dessa firanden, fyllda av glädje och gemenskapsanda, erbjöd en inblick i de traditioner som verkar binda samman det bhutanesiska folket.

Min forskning syftade till att ta itu med en kritisk fråga i Bhutan: matkonservering. På landsbygden gör begränsad tillgång till elektricitet och utmanande väginfrastruktur det svårt för bönder att bevara sina produkter.

Soltorkning, som utnyttjar solens kraft för att torka frukt och grönsaker, är en hållbar lösning på detta problem. Mitt fokus var att utforska effektiviteten av soltorkningsteknologier och deras tillämpbarhet i Bhutans unika sammanhang.

Datainsamlingen för min forskning genomfördes vid Jigme Namgyel Engineering College (JNEC) i Dewathang, beläget i sydöstra Bhutan. Genom många experiment utvärderade jag prestandan för olika soltorkarkonfigurationer, med stor uppmärksamhet på luftflöde och värmefördelning för att säkerställa jämn torkning. Mina experiment fokuserade på att torka bananer och chili, två grödor av stor betydelse för lokala bönder.

Utöver de tekniska aspekterna av min forskning ville jag fördjupa mig i Bhutans kultur så mycket som möjligt. Att gå på pujor vid lokala tempel gjorde att jag fick

uppleva buddhismen, den dominerande religionen i Bhutan, på egen hand. Jag tyckte att de andliga metoderna var oerhört välkomnande, med lokalbefolkningen som var ivriga att dela med sig av sina övertygelser och seder.

Dessa interaktioner lärde mig så mycket om det bhutanesiska samhället och fick mig verkligen att uppskatta deras värderingar och sätt att leva. Jag fick också vara med på många av elevernas sammankomster och alla var superglada att låta mig prova deras hemlagade (superkryddade!) rätter och drycker.

Att genomföra fältexperiment i en avlägsen miljö innebar flera utmaningar såsom utrustningsbegränsningar och den manuella karaktären hos vissa datainsamlingsprocesser. Men det bhutanesiska folkets uppfinningsrikedom när det gällde att hitta kreativa lösningar var verkligen inspirerande. Deras påhittighet och anpassningsförmåga gav mig värdefulla och mycket praktiska lektioner i problemlösning.

Min tid i Bhutan var speciell på så många sätt. Jag hade aldrig arbetat med ett så praktiskt, lokalt påverkande och roligt projekt. Jag lärde mig så mycket under processen, inte bara för mina akademiska arbeten utan också på ett personligt plan. Upplevelsen av att bo och arbeta i ett så unikt och vackert land fördjupade min förståelse för kulturell och miljömässig hållbarhet som är sammankopplade.

Sammanfattningsvis var min resa till Bhutan en extraordinär blandning av forskning och kulturell fördjupning. När jag fortsätter min akademiska och professionella resa, kommer lärdomarna och minnen från Bhutan utan tvekan att vägleda och inspirera mig för alltid.

Lara, soltorken och torkbricka på JNEC

Jag var glad när jag fick nyheten om mitt urval till studentutbytesprogrammet vid Lunds universitet i Sverige, finansierat av Erasmus+-projektet. Jag ansökte om Schengenvisum på svenska ambassaden i New Delhi och började min resa till Sverige så fort mitt visum godkändes. Resan, som tog 16 timmar, omfattade flyg från Paro, Bhutan till New Delhi, sedan till Istanbul, och slutligen till Köpenhamn, följt av ett tåg till Lund den 1 mars 2024.

Vid ankomsten möttes jag av kalla vindar och en varmt välkomnande från Linnéa. Jag slogs genast av den unika och imponerande arkitekturen, som skilde sig markant från den i Bhutan.

Den 4 mars träffade jag professor Henrik och professor Martin vid Lunds universitet. De hjälpte mig med alla nödvändiga papperformalia, och vi njöt av en härlig lunch tillsammans. Jag fick möjlighet att smaka på det svenska köket, som jag tyckte var en behaglig blandning av söta och sura smaker.

Att arbeta med professor Henrik och få kontakt med många nya människor var både ett stort nöje och en berikande upplevelse. Mina dagar på Lunds universitet var produktiva och fyllda av lärande.

När vädret övergick från vinter till sommar kunde jag känna den ökande värmen och märkte det förlängande dagsljuset, vilket var anmärkningsvärt för mig. Jag fick också chansen att njuta av olika svenska festivaler och utforska de vackra omgivningarna i Lund.

Under min vistelse blev jag inbjuden till flera examensarbeten. Dessa evenemang var särskilt inspirerande och gav värdefulla insikter om hur jag skulle förhålla mig till min egen uppsats och presentationer i framtiden. Mot slutet av maj reste jag till Italien och hade en underbar tid med vänner från min högskola som också var en del av utbytesprogrammet i Italien.

Jag är uppriktigt tacksam till ledningen för Jigme Namgyel Engineering College, Royal University of Bhutan, för att de tillhandahållit denna otroliga utbytesmöjlighet. Den här erfarenheten gjorde det möjligt för mig att utforska och lära utanför Bhutans gränser, och det har varit djupt berikande både personligt och akademiskt.

Vid Öresund i Malmö

Också i år fortsätter utbytet mellan Lund Tekniska Högskola, Avdelningen för Energi och byggnadsdesign  och Jigme Namgyel Engineerin College i Dewathang. I juni presenterades tre masteruppsatser där studerande från Lund gjort sina fältarbeten i Bhutan.

Lara Constanze Müller, presenterade sin undersökning om “Technical questions related to solar drying.-  Study performed in Bhutan”.

Fabienne Küpper svarade på “Questions related to food science connected to solar drying. Study performed in Bhutan.”.

Denis Roncevic och Charlotte Behmer presenterade “Assessing the potential of new building materials in Bhutan in social and energy-related aspects”.

Charlotte Behmer, Denis Roncevic, Dechen Tshering Dorji, Shaja Gyeltshen, Henrik Davidsson, Lara Constanze Müller, Linnéa Ekman

Om Lars insatser som master trainer i svetsning på yrkesskolan i Khuruthang har man kunnat läsa i tidigare inlägg. Lars bjöd in två kolleger på skolan, Deki Sherpa och Leki Tshomo på en sommaresa runtom i Sverige. I Stockholm bjöd ordförande och föreningen på middag.

Deki, Lars och Leki på restaurang Pong i Stockholm

Forskningssamarbetet mellan Uppsala barn- och babylab och Khesar Gyalpo University of Medical Sciences fortsätter bl a med datainsamling. Fyra medarbetare från Bhutan kom i februari till Uppsala för att lära sig ett psykologiskt testbatteri som tagits fram för användning i samband med datainsamling i Bhutan.

Wangchuk, Umay Sen (Uppsala), Nidup Dorji, Sangay Choden Namgyel and Pema Choden på Stora torget i Uppsala

Lars Olsson skrev i Druk Yul 2023 nr 1 “En svetslärares vedermödor” om sina upplevelser som svetslärare på yrkesskolor i Bhutan, att som master trainer utbilda lokala svetslärare. Trots en hel del frustration och byråkratiska fnurror har han inte avskräckts utan kommit tillbaka för mer, och dessutom lockat en efterträdare att åka ut.

Inte bara I Druk Yul har det skrivits; det finns även ett reportage i Tidningen Svetsen, nr 2 2023.

Lars avslutade sin första omgång i juli 2023, då Gustav Sennmark tog vid, men återvände i början på detta år för att genomföra svetsprovning enligt ISO 9606, med 21 godkända certifikat, internationellt giltiga. Johan Karlsson har anslutit som master trainer i  CNC (Computer Numerical Control) dvs datorstyrning och programmering av verkstadsmaskiner.

Gustav Sennmark, Leki och Johan Karlsson

Middag för certificerade svetsare på Hotel Khur Khuru. Lasse Olsson till höger i bakre raden

Det har sedan flera år förekommit ett livligt samarbete och utbyte mellan Lunds tekniska högskola, Avdelningen för Energi och byggnadsdesign och Jigme Namgyal Engineering College (JNEC) i Dewathang och College of Science and Technology i Phuntsholing.

För närvarande är inriktning framförallt på soltorkning av frukt i samarbete med JNEC, varom man kunnat läsa i tidigare nummer av Druk Yul.

Förra sommaren i juni presenterades två master/bacheloruppsatser och en forskningsrapport inom ramen för detta samarbete:

Tandin Jamtsho (Renewable Energy) och Dechen Om  (Power Engineering): Design, Analysis and Performance Evakuation of Indirect Solar Dryer

Hoda Mahmoodi: The Development and Testing of Low-Cost Heat Transfer Enhancements for Solar Dryer”

Lungten och Jamyang Dorji: Direct Solar Dryer

Jamyang Dorji, Lungten, Dechen Om, Hoda Mahmoodi, Dechen Om, Christian Rissler, Tandin Jamtsho

I juni 2023 besökte Vörd. Khenpo Kinley Skolföreningen och höll en föreläsning och bildvisning om Bhutan, om projektet på Sumtrang Samdrup Choezong i Ura och om buddhism på föreningens House of Tibet i Enskede.

Khenpo Kinley Gyaltsen är abbott på klostret

Khenpo Kinley Gyaltsen

En delegation från föreningen, Soenam Tenzing Jamyangling och Anne-Sophie Ekelund, besökte nyligen Bhutan för att följa upp de satsningar man gör i Bhutan.

Anne-Sophie Ekelund berättar:

Sumtrang, Ura – Här fanns ett tempel redan på 1100-talet och då Pema Lingpa föddes på platsen 1450 är det nu en historisk plats som ibland besöks av kungafamiljen (då de är ättlingar till Pema Lingpa). Platsen var mycket förfallen och Svensk Tibetanska Skol- och Kulturföreningen har därför bidragit med att återuppbygga en del av klostret som omringar templet.

Vi har också återuppbyggt de högst belägna eremitagen på berget ovanför byn. Dessa används för längre retreater av munkarna.

Parodalen – En Abbott startade en skola för fattiga och föräldralösa pojkar som vill studera dharma och bli munkar. Han hyr ett hus för sovsalar och lektionsrum men strävar efter att bygga en större skola och kloster för att kunna ta emot de som står på väntelistan, målet är att kunna ta emot 108 elever när Institutet är klart. Med Svensk Tibetanska Skol- och Kulturföreningens hjälp har han köpt en tomt med vacker utsikt mot Taktsang Lhakhang.

Klostret och internatet, Sumtrang

Som medborgare på den sista platsen på jorden att få tv är livet här i Sverige fullt av upptäckter, upptäckter och utrop för mig. Även en rutinresa med kollektivtrafiken till sjukhuset skapar en känsla av vördnad, beundran och saknad; vördnad och beundran när jag ser Stockholms effektiva och väl spridda kollektivtrafiknät, men också en känsla av saknad när jag tänker på Bhutans huvudstad Thimphu.

Om vi bara också hade investerat i ett robust kollektivtrafiknät för Thimphu, skulle vi inte brottas med trängsel och föroreningar.

Men jag kategoriserar dessa känslor som yttre lager av känslor. Det jag skulle vilja utforska här i denna betraktelse är ett djupare lager av känslor som jag upplevde efter en resa med buss och tunnelbana till Karolinska sjukhuset nyligen.

Som någon med dålig orienteringsförmåga går jag vilse i den urbana labyrinten och mer så i det labyrintiska nätet av ett underjordiskt tunnelbanesystem. Buddhisten accepterar livet på jorden som en cyklisk tillvaro och en hel del hittills i mitt liv har jag gått i cirklar i New Delhi, New York och i Stockholm.

Så det var med en stor känsla av tacksamhet som jag såg en mycket hjälpsam skylt vid mitt sista tunnelbanestopp på vägen till sjukhuset. På väg ut ur tunnelbanan när jag skannade de många skyltarna, märkte jag en som var specialgjord för mig. De bhutanesiska buddhisterna skulle förmodligen beskriva det som ett gynnsamt tecken. Skylten visade vägen till busshållplatsen för Karolinska sjukhuset. Jag blev överväldigad av en känsla av tacksamhet och lättnad när jag hittade busshållplatsen. Det var ett mycket gynnsamt tecken för mig.

Efter min kontroll gick jag hem igen. Under resan utlöste det gynnsamma skyltmötet på tunnelbanestationen en våg av tankar när jag började reflektera över mitt liv här i Sverige.

Som medlemmar i Bhutanföreningen skulle ha märkt är det en markant skillnad i skyltning här i Sverige och Bhutan, både kvantitativt och kvalitativt. Den relativa frånvaron av marknadsföringsskyltar i Bhutan är en uppfriskande syn för resenärer som kommer från länder där reklam är en så stark del av det dagliga livet. Även under valen i Bhutan måste kandidater och partier använda särskilda skyltar för att placera sina kampanjaffischer.

Under min tid som radio- och tv-journalist låg fokus mycket på övergången till en demokratisk monarki. Detta inkluderade väljarutbildning, rättigheter, deltagande och bemyndigande. Men det vore fel att säga att jag inte blev utsatt för reklam. Men det var inte av det kommersiella slaget. Än idag kommer den tillfällige besökaren att lägga märke till religionens nästan genomträngande närvaro i Bhutan. Tidningen Kuensel 2015 rapporterade att det kan finnas över 2 000 lhakhangs (tempel) och 10 000 chortens (stupas) över hela landet.

För många år sedan, när jag skulle ge mig ut på en vandring i Bhutan, sa en snäll herre till mig att om jag stötte på chortens på vägen, skulle jag inte vara så långt borta från målet. Chortens, av vilka några är hundra år gamla, är relikskrin som hyser heliga föremål men som också tjänade ett praktiskt syfte som dagens motsvarighet till GPS-markörer. Många byggdes av familjer med det uttryckliga syftet att gynna kännande varelser.

Det var detta som öppnade slussarna för mina känslor på min hemresa från Karolinska. Till skillnad från Bhutan är kontoren här i Sverige berövade andlighet. Även kyrkorna framstår mer på designsidan än på det gudomliga. Skillnaderna är skarpa och oroande. Men betyder det att samhället har förlorat förmågan och karaktären av kärlek, omsorg och medkänsla när det blir en sofistikerad utvecklad nation som Sverige?

Jag är inte kvalificerad att svara på ovanstående fråga men skulle vilja dela med mig av mina egna erfarenheter och förståelse.

Skylten på Stockholmsstationen som hjälpte mig att hitta busshållplatsen till sjukhuset är en liten del av ett genomtänkt enormt kollektivtrafiksystem. Men denna lilla del visar upp en viktig komponent som ingår i svenska tjänsteleverantörer. Hissar och tillgänglighet för rullstol är ett fysiskt bevis på att systemet är inkluderande. Tecken som det som hjälpte mig är fysiska men hjälper människor som jag som behöver hjälp med att hitta rätt.

Mycket av det jag läste och studerade på mina SFI-kurser handlade om att navigera och hitta vägen genom Sverige som land och som samhälle. Lika mycket som chortens i Bhutan står för andlighet, hjälper de som GPS-markörer också resenärer att bekräfta deras resväg.

Skylten vid tunnelbanan är funktionell men innehåller också inslag av hjälpmedel, guide och service. Det skulle i mitt land beskrivas som till förmån för kännande varelser, men här i Sverige skulle det vara mycket mera i den samsariska sfären av inkludering.

Det är höst när jag skriver dessa tankar. När jag är klar med att skriva ska jag ta på mig mina gummistövlar och bära min svampsamling. Under ett träd kommer jag att upptäcka att någon har tagit sig tid och energi att lägga ut generöst med äpplen till de vilda djur som kommer nära människors bostad för att få mat.

Jag kommer att tänka på sjukhusen och biblioteken där toaletterna är handikappvänliga. Jag kommer att tänka på toaletterna med särskilda papperskorgar för att kasta bindor, och vissa erbjuder till och med gratis bindor.

I ett hörn av ett bibliotek får jag se en pensionerad man träna svenska med en nyanländ invandrare. Dessa intryck kanske inte ens registrerar sig för en svensk. Men när jag kommer från Bhutan är dessa intryck gynnsamma tecken för mig. Små tecken som berikar resan som vi kallar livet.

Tshewang Dendup

Den hjälpsamma skylten

Jag gav mig ut på ett unikt äventyr och fick den otroliga möjligheten att resa till Bhutan hösten 2022 som en del av min masteruppsats vid Lunds tekniska högskola. Mitt uppdrag var att testa och optimera en soltork samtidigt som jag räknade ut framtida förbättringar. Jag är mycket tacksam för denna upplevelse eftersom den introducerade mig till Bhutans rika kulturarv, gav mig oförglömliga upplevelser och en större uppskattning för kryddig mat.

På grund av att Bhutans gränser nyligen öppnades efter Covid-19 och att turistavgiften var högre än någonsin, var landet relativt orört av turism, det gav mig möjligheten att uppleva Bhutan utan folkmassorna. Som en av de enda utlänningarna i området var jag orolig att jag skulle känna mig ensam, men lokalbefolkningen tog emot mig med öppna armar och behandlade mig med vänlighet, nyfikenhet och respekt. Deras varma mottagande fick mig ibland att känna mig lite överväldigad, eftersom jag aldrig tidigare i mitt liv fått så mycket uppmärksamhet från främlingar.

Min bas i Bhutan var den charmiga staden Dewathang , där jag hade förmånen att bo på Jigme Namgyel Engineering College (JNEC). Dess pittoreska läge och människornas varma gästfrihet gjorde det till en oförglömlig upplevelse. Det tog inte lång tid från det att jag kom för att få vänner, vilket mest beror på att många vänliga människor kom fram till mig och bjöd in mig till olika sammankomster. Under min vistelse hade jag nöjet att bevittna olika kulturevenemang. Från livliga festivaler till religiösa ceremonier, varje tillfälle lämnade mig i vördnad för Bhutans rika och unika kultur.

En av de många spännande upplevelserna under min tid i Bhutan var att prova traditionellt bhutanesiskt bågskytte. Efter lite träning med vänner lyckades jag träffa målet från ett imponerande avstånd av 100 meter. Tillfredsställelsen jag kände när jag hörde den rungande dunsen från pilen som träffade sitt märke var obeskrivlig. Jag försöker nu importera pil och båge men tyvärr verkar PostNord inte hålla med om min entusiasm. Jag antar att jag inte borde bli förvånad, men förhoppningsvis en dag kommer jag att kunna ta med mig den här spännande versionen av bågskytte hem för mig och vänner att prova.

Det bhutanesiska köket avslöjade en helt ny värld av smaker och kryddnivåer som utmanade min uppfattning om ”kryddig”. Till en början ansåg jag mig ha en hög tolerans för kryddig mat, men bhutanesiska rätter tänjde gränserna bortom vad jag trodde kunde vara normalt och fick mig att inse att det svenska köket hade gett mig falskt självförtroende.

Men med tiden vände jag mig gradvis till de eldiga smakerna. Efter ungefär en månad anpassade sig mina smaklökar, och jag fann mig själv njuta av den berömda rätten, ema datshi, en härlig kombination av chili och ost, utan att svettas ymnigt. Nu hemma i Sverige tycker jag fortfarande om att laga ema datshi då och då, det är en förvärvad smak som inte många av mina vänner vågar prova.

Min tid i Bhutan för min masteruppsats visade sig vara ett oförglömligt äventyr fyllt av vänliga människor, kulturell fördjupning, spännande bågskytteupplevelser och kulinariska uppenbarelser. Det bhutanesiska folkets välkomnande natur och landets orörda skönhet lämnade mig i vördnad. När jag ser tillbaka på min tid i Bhutan, värnar jag om minnena och hoppas kunna återvända en dag för att träffa mina vänner igen och utforska mer av detta förtrollande land.

Christian Rissler

Min erfarenhet som lärarutbyteskandidat från Jigme Namgyel Engineering College, Royal University of Bhutan, till LTH, Lunds universitet, var verkligen anmärkningsvärd. Jag var stolt över att bli utvald till denna fantastiska möjlighet att bidra till Linnaeus-Palme-projektet och engagera mig i undervisning och laborationer vid denna prestigefyllda institution i Lund, Sverige.

Efter att ha genomfört alla nödvändiga formaliteter påbörjade jag min resa, med start från närmaste flygplats i Assam (Guwahati), Indien, den 2 september 2023. Min väg tog mig genom Delhi, Istanbul, Köpenhamn och slutligen till Lund. Lund hälsade mig med sin hisnande skönhet och behagliga väder, och jag hade turen att möta hjälpsamma och välkomnande människor som lämnade mig med ett bestående positivt intryck.

När min undervisning och inlärning började, fann jag mig själv helt absorberad i Solar-Thermal Laboratory och arbetade nära eleverna under två dagar. Elevernas passion, nyfikenhet och engagemang för lärande var påtaglig, vilket gjorde mina sessioner både engagerande och mycket produktiva.

Under min tid vid Lunds universitet hade jag förmånen att delta i en serie seminarier som fakulteten stod värd för. Dessa sessioner var verkligen engagerande och jag fick möjlighet att både underlätta och delta i diskussioner. Dessutom var det äran att närvara vid presentationer av examensarbeten, som följde en unik struktur och gav värdefulla insikter.

Jag skulle också hålla en presentation där jag delade insikter om Bhutan, min högskola/universitet och mina yrkeserfarenheter med fakulteten och personalen. Det var berikande att introducera dem till Bhutans kultur, människor och konceptet Gross National Happiness (GNH). Jag blev positivt överraskad av den entusiastiska uppslutningen för min presentation, eftersom de var ivriga att lära sig mer om Bhutan och dess grundläggande principer för GNH.

Vidare fick jag möjlighet att umgås med studenter vid Helsingborgs campus vid Lunds universitet, där en session genomfördes om SAM-mjukvara för solvärmesystem tillsammans med professor Henrik Davidsson.

När jag fördjupade mig i denna berikande upplevelse, flög två veckor förbi snabbt. Jag hade nöjet att interagera med studenter, personal och till och med fick inbjudningar till familjesammankomster hemma hos professor Henrik Davidsson, professor Martin Andersson och Magnus Hagelsteen. Under helgerna utforskade jag den vackra staden Malmö och den omgivande landsbygden, vilket fick mig att känna att jag hade hittat ett hem hemifrån.

Jag riktar min uppriktiga tacksamhet till ledningen för Jigme Namgyel Engineering College, Royal University of Bhutan, för att de gett mig denna otroliga möjlighet. Jag vill också uttrycka min hjärtliga uppskattning till professor Henrik Davidsson, professor Martin Andersson och Magnus Hagelsteen från Lunds universitet för att de har gett mig denna möjlighet och deras orubbliga stöd och omsorg under hela min vistelse, vilket gör det till en verkligt produktiv och meningsfull upplevelse.

Slutligen har jag utvecklat mer kärlek och passion för Sverige och skulle definitivt fortsätta att se framåt för mina professionella engagemang med de kontakter som etablerats.

Hemlal Bhattarai, dekanus Research and Industrial Linkages

Hemlal Bhattarai i Malmö

Sedan 2018 har adjunkt Lena Andersson på Institutionen för naturvetenskap, matematik och samhälle vid Malmö universitet och adjunkt Purna Bahadur Subba på Department of STEM education vid Samtse College of Education varit ledare för ett utbytesprojekt inom det SIDA-finansierade utbytesprogrammet Linnæus Palme.

Genom framgångsrika utbyten av lärare och studenter har projektet främjat kulturellt orienterat lärande i matematik och naturvetenskaper inom svenska och bhutanesiska lärar- och skolutbildningar.

Som det sista lärarutbytet inom projektet, som avslutas i år, besökte vi våra två lärarstudenter och bhutanesiska kollegor vid Samtse College of Education under tre veckor över månadsskiftet mars–april. Vi anlände en fredag till Paro och huvudstaden Thimphu och fick på lördagen äran att vandra upp till det fantastiska buddhistiska klostret Paro Taktshang . Efter helgen blev vi körda söderut från Thimphu till Samtse nära gränsen till Indien.

Under de kommande två arbetsveckorna hann vi med mycket. Vi observerade våra lärarstudenters matematikundervisning på Samtse Higher Secondary School och höll presentationer om Sverige på college och ett par skolor utanför Samtse. Vi höll även didaktiska seminarier om hur man kan introducera kemi för lärarstudenter och hur man kan använda geografiska informationssystem i skolundervisning.

Ett viktigt syfte med resan var att diskutera möjligheterna till fortsatt samarbete mellan lärosätena. Tanken är att fokus ska ligga på lärande i STEM (science, technology, engineering, and mathematics) och som det ser ut nu har vi möjlighet att söka ett Erasmus+ International Credit Mobility-anslag i början av nästa år. Hoppet kvarstår alltså om att kunna fortsätta på den inslagna vägen och bygga vidare på redan etablerade kontaktytor.

Lektor Per Schubert och adjunkt Annette Zeidler, Institutionen för naturvetenskap, matematik och samhälle, Malmö universitet

Undervisning i kemididaktik vid Samtse College of Education.

Erasmus+ utbytet mellan Uppsala universitet, Institutionen för informationsteknologi och College of Science and Technology i Phuentsholing fortsatte också i höstas. Även de fyra nya studenterna, bjöds på fika på anrika Landings konditori, från vänster på bilden Tshering Jamtso, Bhuran Sharma Koirala, Norbu Delma och Tenzin Yoezer. Och i slutet av november bjöd ordförande dem till Rotaryföreningars i Odd Fellow huset i Stockholm julbord med traditionellt Luciatåg och sång av Kungsholmens musikklasser.

Därefter fick de en improviserad visning av Bååtska palatset, Frimurarnas stamhus, av en högt uppsatt frimurare tillika rotarian.

Fr.v. Norbu Delma, Tenzin Yoezer, Alf Persson, Nathalie Persson, Bhuran Sharma Koira och Tshering Jamtso på Odd Fellow

På annandag påsk kom vi fram till Dewathang (Deothang) i sydöstra Bhutan. Flygresan via Delhi och Guwahati och en bilfärd genom nordöstra Indien gjorde att man var lite mör vid ankomst. Dagen efter, på tisdagen inledde vi vår undervisning på Jigme Namgyel Engineering College (JNEC). Jag pratade om energiberäkningar för bostadshus och min kollega Dennis Johansson på Installationsteknik, LTH i Lund, pratade om ventilation. Under tre dagar höll vi en kort men intensiv kurs för en grupp studenter på skolan. Dagarna blir ganska intensiva. När det inte är undervisning är det något annat som händer. Besök på verkstäder, besök hos jordbrukare utanför staden och trevliga middagar. Just besöket hos jordbrukaren var givande. Vi har förutom lärarutbytesprojektet även ett frukttorksprojekt tillsammans med universitet i Bhutan samt i Nepal. På fredagen var det religiösa ceremonier på JNEC. Inte för att jag förstod vad som hände, men det var klart spännande. Och trevlig mat fick vi också.

På lördagen och söndagen förflyttade vi oss från Dewathang till Phuentsholing i sydvästra Bhutan. Vi fick ta den långa vägen med övernattning i Bumthang. 15 timmars körning per dag kan ju knappast vara optimalt med tanke på säkerhet. Chauffören måste ha varit trött. Och man vill knappast ha en trött förare på Bhutans vägar. Väl i Phuentsholing inledde vi en andra undervisningssession. Dennis pratade om ventilation, kontrollsystem och energi i byggnader när jag denna gång körde en serie föreläsningar och datorövningar om solceller.

Det är inte alltid lätt att undervisa i Bhutan. Studenterna är duktiga och mycket intresserade av att lära sig nya saker. De arbetar hårt och koncentrerat. Men, kommunikationen men studenterna är minst sagt svår. Inte för att deras engelska inte räcker till, utan eftersom de är så blyga. Ingen säger något, nästan ingen frågar något. Ställer jag frågan; -är alla klara med momentet så antingen nickar de eller förblir tysta. När jag sen går runt i klassrummet för att se om de verkligen är klara så visar det sig att enbart hälften faktiskt kommit så långt som de sagt att de gjort. Nåväl, efter ett par dagar blev det lite bättre. Någon enstaka fråga ställdes. Den som frågade först av studenterna fick ett pris, en påse Djungelvrål. Oklart om studenten uppskattade den svenska favoriten.

Efter avslutad undervisning begav vi oss till Thimphu för sightseeing. Dagen efter gick jag för tredje gången upp till Tigers Nest. Lika fantastiskt varje gång. Bhutan är ett fantastiskt vackert land. Inte minst för en skåning som är van vid ett betydligt plattare landskap.

Vi har snart genomfört en längre serie lärar- studentutbyten mellan RUB i Bhutan och Lunds universitet i Sverige. Totalt har vi haft 2 studenter från Sverige, fyra studenter från Bhutan, fyra lärare från Sverige och fyra lärare från Bhutan som genomfört ett utbyte. Det betyder dock inte att vi på något vis är klara. Nu vill vi naturligtvis genomföra ännu fler sådana utbyten. Förhoppningsvis för tummen upp på vår senaste ansökan kring utbyten. Då blandar vi in Kathmandu University i Nepal i gruppen. Det ser vi fram emot.

Henrik Davidsson, Energi och ByggnadsDesign Lunds universitet

Mr Sangay Chedup, Dean of Research and Industrial Linkages, Dennis Johansson, docent, Dr Tshewang Lhendup, President, Henrik Davidsson, Lektor, och  Samten Lhendup, Dean of Academic Affairs

Bhutan hade fram till 2020 lyckats både med att fördröja och förhindra en snabb samhällsspridning av Covid-19, och historien visade också att deras strategi varit framgångsrik även i fortsättningen.

En direkt konsekvens av pandemin, framförallt i inledningen var en kraftigt ökande mängd avfall från sjukhusen. Även tidigare har detta varit ett problem då det inte har funnits varken rutiner eller lämplig utrustning för att omhänderta diverse medicinskt avfall. Lösningen hade främst varit att bränna avfallet i någon lämplig grop vilket inte är optimalt, varken för miljön eller i fråga om säkerhet, smittorisker etc.

Den bästa metoden att omhänderta medicinskt avfall från sjukhus är förbränning under hög temperatur och under kontrollerade former. Utöver att vara en lösning på det omedelbara problemet skulle en sådan anläggning också långsiktigt öka säkerheten och avsevärt förbättra miljön.

Huskvarna Rotaryklubb fick därför en fråga om vi ville delta i ett projekt för att införskaffa en förbränningsugn till sjukhuset i Paro för planerad installation under december 2020 eller våren 2021. The Rotary Foundation (TRF) hade dessutom ökat möjligheterna för finansiering av projekt kopplade till pandemin vilket underlättade finansieringen avsevärt. Huskvarna RK bidrog med 15 000 SEK, distriktet med 15 000 USD och TRF med lika mycket vilket betydde att projektet blev fullt finansierat med en omslutning på totalt 31 500 USD. I detta fallet kunde vi genom TRFs försorg och distriktets benägna hjälp genomföra ett betydligt större projekt än som annars varit möjligt.

Dessvärre blev genomförande betydligt mer äventyrligt än tänkt. Pandemin slog till med full kraft 2020 och maskinen blev rejält försenad. Först fastnade den i hamnen i Kolkata, därefter följde ytterligare förseningar och trassel med transport vidare till Bhutan. När maskinen väl kommit in i landet uppstod diverse byråkratiska problem samt förseningar då det var svårt att hitta installatörer och inspektörer på grund av pandemin. Dock löstes i slutänden alla problem tack vare medlemmar i Thimphu Rotaryklubb som på plats kunde ingripa och räta ut diverse frågetecken från myndigheter och lösa andra praktiska problem på plats.

I mars 2023 var installationen klar, utbildning av personal slutförd och maskinen i drift.
I fortsättningen kommer avfall att kunna hanteras säkert, effektivt och miljövänligt vilket känns väldigt bra!

Johan Schyllander

Fr v Karma Dorji, byggmästare, Yeshi Nidup, skattmästare Thimphu RK, Nima T Dorji, assistent till byggmästaren.

För ca 3 år sedan blev jag tillfrågad om att åka till Bhutan för att arbeta som svetslärare av Högskolan i Jönköping. Frågan kom från föreningens ordförande  Alf Persson genom högskolan.

Bhutans regering ville satsa stort på att efter corona klara sin byggnation i landet på egen hand. Det var ett stort antal utbildare som behövdes.  Jag anmälde mitt intresse, då jag hade en del erfarenhet av utlandsarbete och av utbildning.

Sedan pga Coronan blev det tyst i kanske 2 år men så plötsligt hörde man av sig från Bhutan i januari 2022. De undrade om jag fortfarande var intresserad vilket jag svarade att jag var. Ok så då fixades visum och alla tillstånd och i maj 2022 flög jag till Paro via New Dehli.

Jag var väl hyfsat förberedd på landet då jag passat på att studera en del innan resan, men jag var inte förberedd på allt. Obs att de flesta iakttagelser jag gör hädanefter är genom ögonen på en svetslärare.

Vid min ankomst till Paro blev jag upphämtad av en buss och transporterad till en karantän i ett hotell i utkanten av Thimphu. Det var ju ingen hit att bo på karantän, 5 dagar utan mänsklig kontakt. Så nu har jag en viss känsla av hur en fånge kan ha det. En knack på dörren och så var en bricka med mat utanför dörren. Ingen kontakt. Det värsta var att inget kaffe fanns.

Efter karantänen togs jag till Arbetsmarknadsdepartementet där jag skulle ha en arbetsplats till att börja med. Lite svårt var det för jag hade inget konkret att sätta händerna på. Jag satt mest vid ett skrivbord och försökte se upptagen ut. Men dagarna flöt på med avbrott för läkarbesök och ansökan om arbetstillstånd.  Thimphu fick jag gott om tid att se. För när jag suttit någon timma vid mitt skrivbord så sa jag att jag kunde jobba hemifrån. Och det gick bra.

Efter ett antal veckor sa min kontakt att vi skulle åka till Punakha, och det blev jag glad för. Jag trodde det var en stad men blev strax varse att det var en Zhong som hette så. Staden eller byn vi skulle till var Khurutang. Där fanns ett tekniskt Training Institute.

Spännande, äntligen skulle jag få spänna bågen. Jag kom dit och blev introducerad för mina blivande kollegor. Min kontakt sa till mig att jag hade 5 dagar på mig sen skulle jag bestämma om jag ville utbilda elever eller lärarna. I mina ögon då en konstig fråga. Men den var inte så konstig. Och det var min största förvåning, att lärarna kunde så lite om det yrke de utbildade i.

Det fanns två sorters lärare, en var lite äldre  med en viss erfarenhet av yrket men inte särskilt hög kunskap och en grupp yngre (23-28 år kanske) som hade blivit uttagna att utbilda efter test. De utbildade andra elever som deltog i Build Bhutan konceptet. Det är ett koncept där yngre arbetslösa från turistindustrin får pröva på industriellt arbete. Dessa lärare kunde ingenting om yrket. Men en sak hade de och det var en enorm entusiasm om att lära sig och en kämparglöd som var lite ovanlig.

Ok det tog inte lång stund för mig att inse att det var lärarna jag skulle utbilda. Vi började med enskilda samtal med var och en och sedan gjorde vi en plan vad vi kulle göra. Planerna blev stora, men planeringen sprack snabbt för de var svårt att få tid att avsätta till utbildning.

Sent omsider bestämdes att vi skulle få 4 veckor till förfogande för utbildning, Då satte vi som mål att  var och en skulle få pröva 3 svetsmetoder. I slutet skulle vi avlägga ett svetsprov som jag skulle övervaka och de skulle få ett certifikat i detta enligt ISO 6909.

Sagt och gjort, Vi körde igång. Entusiasmen var stor och de deltog så gott de kunde, En del hade både utbildning för elever och deltog i min utbildning. De var mycket glada att jag deltog i verkstaden för tidigare hade de haft lärare där som inte lämnade kontoret. Och då slog en stilla tanke att det finns alla sorters människor på jorden. Vi kämpade på och sistadagen gjorde vi en svetsarprövning enligt konstens alla regler. Alla klarade sig och var mycket nöjda. Certifikaten skickades från Sverige och de är skrivna på svenska och engelska.

Certifieringen mottogs med glädje och stolthet. Efter detta åkte jag tillbaka till Thimphu. Meningen först var att jag skulle åka till Geylegphug vid den indiska gränsen. Min kontakt tyckte dock inte det var lämpligt för mig och min ålder för värmens skull. Så först sa hon nej. Men efter ett tag frågade hon om jag kunde tänka mig att åka dit och jag sa inga problem. Men det var varmt uj uj, över 40 varje dag.

Lokalerna var inte i så gott skick som i Khurutang men de var användbara. Värmen var tryckande. Mycket material fattades men vi gjorde så gott vi kunde. Dom låg i som illrar och efter en vecka på lördagen så avlade de svetsprov också. Mycket duktigt.

Efter Geylegphug åkte jag till Thimphu och sedan via Bangkok hem. Min tid i Bhutan var 5 månader. Jag skall snart återvända då jag känner att de måste skärpa till sin utbildning. Det är nämligen planerat att Bhutan skall bygga 5 vattenkraftverk till och detta enbart med inhemsk arbetskraft. För detta behöver de mycket bättre utbildade svetsare. Jag har hittat en kollega som kommer att följa med och ta över i sommar.

Lars Olsson

Fr. v. Tsering Choden, administratör Khuruthang, Lars Olsson, Yebi Dema, lärare i mekanik

Bengt ”Beppe” G. Karlsson, professor i socialantropologi i Stockholm, med långvarig forskning och undervisning i nordöstra Indien, var i Bhutan på konsultuppdrag 2015 . Han har inte varit tillbaka än, men 2020 under Covid-restriktionerna höll han en föreläsning på distans för studenter och lärare på Royal Thimpu College, en del av deras program i statskunskap och sociologi Skepseis. Ämnet var ”Matsuveränitet och inhemska grödor i östra Himalaya”.

Johan Westman, tidigare i Taktse College of Language and Culture Studies, Samtse College of Education/Lu Rig Music Centre och Thimphu  är nu på College of Education i Paro, där han bl undervisar i musik på Heritage Education and Professional Centre. Han har även startat den första fiolensemblen där.

Erasmus+ utbytet mellan Uppsala universitet, Institutionen för informationsteknologi och College of Science and Technology i Phuentsholing fortsatte också i höstas. Även de fyra nya studenterna, bjöds på fika på anrika Landings konditori, från vänster på bilden Tshering Jamtso, Bhuran Sharma Koirala, Norbu Delma och Tenzin Yoezer. Och i slutet av november bjöd ordförande dem till Rotaryföreningars i Odd Fellow huset i Stockholm julbord medE traditionellt Luciatåg och sång av Kungsholmens musikklasser.

Därefter fick de en improviserad visning av Bååtska palatset, Frimurarnas stamhus, av en högt uppsatt frimurare tillika rotarian.

Fr v Norbu Delma, Tenzin Yoezer, Alf Persson, Nathalie Persson, Bhuran Sharma Koirala och Tshering Jamtso på Odd Fellow