Forskningssamarbete mellan Bhutan och Sverige

Bhutans folk, inbäddat i den frodiga och utsträckta bergskedjan Himalaya, beskrivs ofta utifrån sin lycka, ekonomiska frihet och enkla sätt att leva. Det finns ofta en känsla av stolthet och tillfredsställelse med livet i åskdrakens land. Även om det fortfarande är ett av de minst utvecklade länderna har ändå Bhutans folk gått igenom relativt snabba förändringar. Vägar byggs, allt fler flyttar till huvudstaden, TV och internet når människor över hela landet och utbildning och arbetsliv förändras. Medan mycket av denna förändring är bra, finns det fortfarande många aspekter av denna snabba förändring som inte är särskilt kända.

Joshua Juvrud och Kim Astor, forskare vid Child and Baby Lab, psykologiska avdelningen, reste till Thimphu för att, i samarbete med Khesar Gyalpo University of Medical Sciences of Bhutan i Thimphu, börja studera hur det förändrade livet i Bhutan påverkar familjer och små barn. Bhutan erbjuder ett unikt tillfälle att nå familjer med olika social och ekonomisk bakgrund, långt mer variation än vad vi kan hitta i Uppsala. Men samtidigt har familjer i Bhutan resurser och ett sätt att leva som inte påverkas negativt av förhållanden som ofta finns i andra utvecklingsländer, såsom krig och konflikter.

När Joshua kom, var det en kall period i huvudstaden. Bhutaneserna bar alla sina vinter-ghos (dubbelt så tjocka!) och bergstopparna runt staden var snötäckta. Joshua arbetade nästan fem veckor på sjukhuset med familjer som kom dit för barnens regelbundna vaccinationer. När de kom fick de frågan om de skulle vilja delta med sitt barn i flera undersökningar av kognitiv utveckling och familjeliv. Joshua hjälpte också till att undervisa i psykologi för psykologstudenter vid universitetet – landets första psykologprogram. Lediga eftermiddagar ägnade Joshua åt att lära sig det traditionella bågskyttet.

Sithar Tshering, som driver en liten bågskyttebutik i Thimphus bågskytteområde, ägnade flera dagar i veckan åt att lära Joshua träffa ett mål på 145 meters håll. Mot slutet av sin vistelse blev Joshua inbjuden att vara med i ett lag vid en tävling, bidrog till lagets poäng och gjorde sin lärare stolt. Att delta i en sådan rik kulturtradition var en upplevelse utöver det vanliga. Sithar arbetar hårt för att hålla denna traditionella konstform levande och blomstrande i landet. Under en helg reste Josh till staden Punakha för att delta i en 3-dagars festival i den imponerande vackra Punakha Dzong. Området var fyllt med tusentals människor som njöt av den livfulla musiken, extravaganta och färgrika dräkter, intrikat detaljerade masker och koreograferade danser. Verkligen en unik och spännande upplevelse i den vackra stadsmiljön. Bilresan till Punakha var särskilt majestätisk, längs en väg som slingrade sig genom de snötäckta bergen med några korta stopp vid veduppvärmda tehus.

När det var dags för Joshua att resa hem, anlände Kim för att fortsätta arbetet. Vid den här tiden var det fortfarande kallt och det fanns dagar när glittrande snö täckte hela Thimphu-dalen. Intensiteten i testarbetet ökade allteftersom teamet långsamt lärde sig att nå ut bättre och rekrytera familjer. Detta var till nytta för alla, eftersom familjer som annars skulle ha missat vaccinationen nu blev påminda om att få den värdefulla hjälpen till sitt barn. Sammantaget var familjerna positiva att få delta i vår studie och uppskattade att vi ville bidra till Bhutans folk, en viktig aspekt av projektet. Under arbetets gång inleddes en tradition på kliniken. Varje dag runt middagstid åt Kim och personalen mellanmål i undersökningsrummet, eller ute i trädgården om vädret tillät, vanligtvis bestående av momos (liknande dumplings) med mycket chili!

Efter jobbet tog Kim en promenad ner till marknaden i Thimphu för att köpa  färska ekologiska grönsaker och imponerade på de bhutanesiska kollegorna genom att lära sig att laga och älska nationalrätten Ema Datshi (chili och ost). Det finns inget bättre än denna kryddstarka, enkla maträtt tillsammans med en Druk 11000, den lokala ölen. Dagarna gick och våren knackade på dörren, vackra blomstrande körsbärsträd väckte Thimphu till liv.

Mot slutet av Kims vistelse fick han möjlighet att besöka landsbygden. Så snart du kommer utanför huvudstaden blir en aspekt av bhutanesisk kultur slående, folkets fascination för fallosar. Man ser dem överallt, ofta målade på hus. Under utflykten besökte Kim och hans vän Tashi också fertilitetstemplet. För en svensk är det lite förbryllande när en munklärling, runt 11 år gammal, insisterar på att få välsigna fallos-statyn som man just köpt. Kim fick dock intrycket från Tashi att även lokalbefolkningen kan känna sig lite självmedveten om detta kulturella särdrag, eftersom han inte ville köpa fallos-halsband från en kvinna. Vidare berättade han för Kim att han köpte dem som en gåva till sina döttrar, men att hans fru skulle få överlämna halsbanden.

Utöver fallos-statyn köpte Kim också en souvenir som han kunde ta med hem till Sverige, en Kangling. En Kangling är en vacker flöjt och ett heligt instrument, men vid inköpet visste Kim inte om att den var gjord av människoben. Lyckligtvis accepterade en lokal affärsägare den i utbyte mot en traditionell djurmask, som Kim kunde ta med hem till sin son.

Att anlända till Bhutan är ett äventyr eftersom flygplanet kryssar mellan bergstoppar och gör ett par skarpa svängar strax före landningen. Även om det kan upplevas skrämmande, är bilresan från Paro till Thimphu på vägar bara någon meter från branta klippbranter och utan skyddsräcke ännu värre. Även om det är svårt att föreställa sig för någon med viss respekt för höjder, så var bilresan tillbaka till Paro vardagsmat när det var dags för Kim att resa hem. Där han satt i bilen utan säkerhetsbälte bara en meter från ett 100-metersstup kunde han inte göra annat än le.

Joshua Juvrud and Kim Astor

Från vänster Professor Gustaf Gredebäck, Joshua Juvrud, Marcus Lindskog.också från Child & Baby Lab, Kim Astor

Det här inlägget postades i Bhutan och Sverige, Svenska. Bokmärk permalänken.