Visst låter det lite konstigt att Institutionen för Arkitektur och byggd miljö på Lunds universitet arbetar med att torka frukt. Hur blev det så? Borde inte vi pyssla med att rita hus?
Sedan lång tid arbetar min avdelning, Energi och ByggnadsDesign, som ingår i arkitektinstitutionen, med solenergi. Från början var det mestadels systemfrågor kring solvärme och solcellsinstallationer för småhus.
Tiden gick och solvärmen försvann från marknaden. Solceller blev en alltmer väletablerad produkt som krävde mindre och mindre forskning.
I samma veva fick går grupp chansen att arbeta tillsammans med avdelningen för Livsmedelsteknik på Kemicentrum i Lund kring just soltorkad mat.
Lite lustigt så försvann den mesta av solenergiforskningen från vår grupp och allt som fanns kvar var soltorkning av frukt. Så kom det sig att Institutionen för Arkitektur och byggd miljö blev ”soltorkare”.
Projektet med Livsmedelsteknik gick ut på att torka citrusjuice i en slags vattengenomsläpplig plastpåse. Det fina med påsen är att den inte släpper igenom socker, fibrer och vitaminer.
Tanken var att det skulle tillverkas fruktkoncentrat i plastpåsar. Vill man så kan man fylla på med vatten och vips så har man god fruktdryck.
Under tre års tid arbetade vi med detta tillsammans med universitetet i Maputo, Mocambique. Den största delen av tiden spenderade vi på landsbygden tillsammans med fruktodlande bönder som alla villa använda tekniken.
Flera olika tester gjordes. Det mättes i såväl Lund som i Maputo. Det gjordes värmeledningsberäkningar i avancerade datorsimuleringsprogram och det gjordes studier i hur både männen och kvinnorna var sysselsatta under dagtid. Så hur slutade detta då? Lite blandad framgång. Det blev inte så mycket juice. Däremot började kvinnorna att göra en mycket god marmelad.
Idag finns det åtminstone ett företag som gör marmelad och en snickare som bygger soltorkar. Projektet pågår fortfarande och vi hoppas att det ska ta rejäl fart framöver.
Efter att jag och min kollega Martin Andersson på avdelningen för Energivetenskaper på universitetet i Lund sökt nya soltorksprojekt sex gånger fick vi till slut forskningsmedel att fortsätta med soltorkningen.
Denna gång ska vi göra det i Nepal och i Bhutan. I Nepal har vi med oss Kathmandu University och i Bhutan arbetar vi tillsammans med Tshewang Lhendup på Royal University of Bhutan.
Med i projektet är även Elina Andersson på LUCSUS (Lunds universitets centrum för studier av uthållig samhällsutveckling). Elina kommer att arbeta med marknadsanpassning och spridning av projektet. Pia Otte från norska Ruralis (Institutt for rural- og regionalforskning) är med i projektet och hon ansvarar för sociala frågor. Det är viktigt att den teknik som vi utvecklar passar in i den lokala kulturen. Tekniken får inte byggas i ett vakuum brukar Pia berätta.
Nu ser vi fram mot att i flera år få arbeta tillsammans med mina gamla vänner i Nepal och i Bhutan. För det är inte första projektet vi har tillsammans. Ni som läst Druk Yul sedan ett par år och som har ett gott minne kanske kommer ihåg en artikel som handlade om uppstarten av ett mastersprogram i energieffektivt byggande? Egentligen fanns det flera sådana artiklar, både från själva projektet samt från studenter och lärare som gjorde ett utbyte Bhutan-Sverige. Även det ska vi göra igen, lärarutbyte och studentutbyte. Bhutanesiska studenter reser till Lund för att lära sig göra isolermaterial som passar perfekt till traditionella bhutanesiska hus. Vi vill ju bevara den vackra bhutanesiska arkitekturen. Men den historien tar vi en annan gång.
Nu ska vi först torka chili och svart kardemumma.
Henrik Davidsson