Som medborgare på den sista platsen på jorden att få tv är livet här i Sverige fullt av upptäckter, upptäckter och utrop för mig. Även en rutinresa med kollektivtrafiken till sjukhuset skapar en känsla av vördnad, beundran och saknad; vördnad och beundran när jag ser Stockholms effektiva och väl spridda kollektivtrafiknät, men också en känsla av saknad när jag tänker på Bhutans huvudstad Thimphu.
Om vi bara också hade investerat i ett robust kollektivtrafiknät för Thimphu, skulle vi inte brottas med trängsel och föroreningar.
Men jag kategoriserar dessa känslor som yttre lager av känslor. Det jag skulle vilja utforska här i denna betraktelse är ett djupare lager av känslor som jag upplevde efter en resa med buss och tunnelbana till Karolinska sjukhuset nyligen.
Som någon med dålig orienteringsförmåga går jag vilse i den urbana labyrinten och mer så i det labyrintiska nätet av ett underjordiskt tunnelbanesystem. Buddhisten accepterar livet på jorden som en cyklisk tillvaro och en hel del hittills i mitt liv har jag gått i cirklar i New Delhi, New York och i Stockholm.
Så det var med en stor känsla av tacksamhet som jag såg en mycket hjälpsam skylt vid mitt sista tunnelbanestopp på vägen till sjukhuset. På väg ut ur tunnelbanan när jag skannade de många skyltarna, märkte jag en som var specialgjord för mig. De bhutanesiska buddhisterna skulle förmodligen beskriva det som ett gynnsamt tecken. Skylten visade vägen till busshållplatsen för Karolinska sjukhuset. Jag blev överväldigad av en känsla av tacksamhet och lättnad när jag hittade busshållplatsen. Det var ett mycket gynnsamt tecken för mig.
Efter min kontroll gick jag hem igen. Under resan utlöste det gynnsamma skyltmötet på tunnelbanestationen en våg av tankar när jag började reflektera över mitt liv här i Sverige.
Som medlemmar i Bhutanföreningen skulle ha märkt är det en markant skillnad i skyltning här i Sverige och Bhutan, både kvantitativt och kvalitativt. Den relativa frånvaron av marknadsföringsskyltar i Bhutan är en uppfriskande syn för resenärer som kommer från länder där reklam är en så stark del av det dagliga livet. Även under valen i Bhutan måste kandidater och partier använda särskilda skyltar för att placera sina kampanjaffischer.
Under min tid som radio- och tv-journalist låg fokus mycket på övergången till en demokratisk monarki. Detta inkluderade väljarutbildning, rättigheter, deltagande och bemyndigande. Men det vore fel att säga att jag inte blev utsatt för reklam. Men det var inte av det kommersiella slaget. Än idag kommer den tillfällige besökaren att lägga märke till religionens nästan genomträngande närvaro i Bhutan. Tidningen Kuensel 2015 rapporterade att det kan finnas över 2 000 lhakhangs (tempel) och 10 000 chortens (stupas) över hela landet.
För många år sedan, när jag skulle ge mig ut på en vandring i Bhutan, sa en snäll herre till mig att om jag stötte på chortens på vägen, skulle jag inte vara så långt borta från målet. Chortens, av vilka några är hundra år gamla, är relikskrin som hyser heliga föremål men som också tjänade ett praktiskt syfte som dagens motsvarighet till GPS-markörer. Många byggdes av familjer med det uttryckliga syftet att gynna kännande varelser.
Det var detta som öppnade slussarna för mina känslor på min hemresa från Karolinska. Till skillnad från Bhutan är kontoren här i Sverige berövade andlighet. Även kyrkorna framstår mer på designsidan än på det gudomliga. Skillnaderna är skarpa och oroande. Men betyder det att samhället har förlorat förmågan och karaktären av kärlek, omsorg och medkänsla när det blir en sofistikerad utvecklad nation som Sverige?
Jag är inte kvalificerad att svara på ovanstående fråga men skulle vilja dela med mig av mina egna erfarenheter och förståelse.
Skylten på Stockholmsstationen som hjälpte mig att hitta busshållplatsen till sjukhuset är en liten del av ett genomtänkt enormt kollektivtrafiksystem. Men denna lilla del visar upp en viktig komponent som ingår i svenska tjänsteleverantörer. Hissar och tillgänglighet för rullstol är ett fysiskt bevis på att systemet är inkluderande. Tecken som det som hjälpte mig är fysiska men hjälper människor som jag som behöver hjälp med att hitta rätt.
Mycket av det jag läste och studerade på mina SFI-kurser handlade om att navigera och hitta vägen genom Sverige som land och som samhälle. Lika mycket som chortens i Bhutan står för andlighet, hjälper de som GPS-markörer också resenärer att bekräfta deras resväg.
Skylten vid tunnelbanan är funktionell men innehåller också inslag av hjälpmedel, guide och service. Det skulle i mitt land beskrivas som till förmån för kännande varelser, men här i Sverige skulle det vara mycket mera i den samsariska sfären av inkludering.
Det är höst när jag skriver dessa tankar. När jag är klar med att skriva ska jag ta på mig mina gummistövlar och bära min svampsamling. Under ett träd kommer jag att upptäcka att någon har tagit sig tid och energi att lägga ut generöst med äpplen till de vilda djur som kommer nära människors bostad för att få mat.
Jag kommer att tänka på sjukhusen och biblioteken där toaletterna är handikappvänliga. Jag kommer att tänka på toaletterna med särskilda papperskorgar för att kasta bindor, och vissa erbjuder till och med gratis bindor.
I ett hörn av ett bibliotek får jag se en pensionerad man träna svenska med en nyanländ invandrare. Dessa intryck kanske inte ens registrerar sig för en svensk. Men när jag kommer från Bhutan är dessa intryck gynnsamma tecken för mig. Små tecken som berikar resan som vi kallar livet.
Tshewang Dendup
Den hjälpsamma skylten