Eftersom utvecklingen går snabbt framåt också i Bhutan måste vi lära oss mer om tranorna för att kunna skydda dem. Detta är syftet med RSPN:s forskningsprojekt om tranor, att förbättra t.ex. kunskapen om de flyttleder som tranorna tar varje år, identifiera hot, kartlägga häckningsplatserna för att skydda dem och för att stärka den lokala kapaciteten att övervaka dem och att kommunicera om tranorna.
En viktig aspekt i denna forskning är att märka tranor – både med ringar för att kunna identifiera dem i framtiden och med GPS-taggar för att kunna följa deras rutter. Att fånga tranor är dock inte lätt!
Tranorna i Phobjikha följer en daglig rutin. Under dagen är de ute på fälten där de äter potatis eller annat som finns kvar efter skörden. Under natten vilar de på våtmarkerna. För oss innebar det att vi observerade dem under dagen och förberedde oss för natten. Eftersom tranorna i Phobjikha är vuxna och kan flyga är det enda sättet att fånga dem att sätta ut fällor.
Under dagen skulle vi göra snaror och placera dem på viloplatserna – i hopp om att en trana skulle trampa i en av dem. Sedan var det bara att vänta i timmar, iaktta tranorna noga, alltid redo att springa fram till dem, om någon fastnat i en snara. Det krävde mycket tålamod, varmt te och svordomar – kvällar under den årstiden är mycket kalla i Bhutan. Sedan äntligen! En natt gick två fåglar i våra fällor! Glädjerop medan vi rusade ner till fåglarnas viloplats. Självklart är infångningen stressande för tranorna, så vi gjorde vårt bästa för att agera så snabbt som möjligt. Fåglarna mättes, vägdes, fick två ringar på varje ben och en liten GPS-tagg på ryggen. Se-dan släpptes de fria igen. Nu hjälper de oss att förstå hur tranorna färdas, var de vilar och vad vi kan göra för att se till att de kommer att ha tillräckligt med livsmiljöer i framtiden. För Bhutan har goda möjligheter att styra sin utveckling på ett sätt som inte förstör miljön och som inkluderar både människa och natur.
Naturligtvis finns det också konflikter när det gäller tranorna. Våtmarkerna i Phobjikha är skyddade och dalen har delats in i zoner för att våtmarkerna inte ska tas i anspråk för bosättningar. Detta begränsar naturligtvis lokalbefolkningen. Därför träffar RSPN dem regelbundet för att diskutera utmaningarna och ta itu med problemen. Dessutom har man öppnat ett besökscenter i Phobjikha och uppmuntrar gårdsvistelser. Det ger besökare möjlighet att bo hemma hos en familj i Phobjikha istället för på ett hotell där de får uppleva traditionell bhutanesisk gästfrihet – samtidigt som lokalbefolkningen erbjuds en ny inkomstkälla. För trots allt kan naturen bara skyddas tillsammans med människorna.
Vad vi kan lära oss av Bhutan?
Bhutan har en skatt som många länder redan förlorat – stora orörda områden med välmående ekosystem och ett redan etablerat nätverk av skyddade områden. Landet befinner sig också vid ett avgörande skede i sin historia. Utvecklingen går snabbt och även om det är viktigt med välstånd för att göra människors liv bättre och enklare genom utveckling är det också viktigt att inte göra samma misstag som många andra länder har gjort genom att uppnå denna utveckling på bekostnad av naturvärden.
Här ligger utmaningen och ansvaret hos organisationer som RSPN. Att vägleda landet genom processen, hjälpa det att anpassa sig till den utmaning som klimat-förändringarna innebär och ständigt lobba så att inte naturen förstörs.
Under min tid i Bhutan fick jag se viktiga initiativ för naturskydd under ledning av RSPN och andra, speciellt vad gäller svarthalsad trana (Grus nigricollis) och kejsarhäger (Ardea insignis). När man skapar skyddade områden med de viktigaste livs-miljöerna för dessa två arter är det en viktig faktor som man aldrig försummar – att skydda miljön kan bara fungera om lokalbefolkningen är med i processen, om de erkänns som viktiga intressenter, om de är med i frontlinjen för skyddsåtgärderna. Det är viktigt att lokalsamhällena känner att de drar nytta av att skydda den omgivande naturen, att de blir lyssnade på och att de tar del av ansvaret. Först då kan ett projekt lyckas.
RSPN har upprepade gånger visat att man erkänner den viktiga roll som lokalsamhällen spelar genom att bjuda in deras ledare till träffar för intressenter, organisera workshops med miljöutbildning och inrätta hållbara turismprogram avsedda att gynna lokalbefolkningen ekonomiskt. Det här är fantastiska steg och jag är övertygad om att gräsrotsinitiativ som dessa kommer att vara avgörande i framtiden, inte bara i Bhutan utan över hela världen, genom att ge människor möjlighet att skydda och vårda sin miljö och fatta beslut som leder mot en hållbar framtid. Vi i väst har mycket att lära av länder som Bhutan när det gäller naturvård – de överglänser oss när det gäller skyddade områden och intakta gammelskogar.
Jag är tacksam för att jag fick möjlighet att arbeta med RSPN, lära mig mer om Bhutan och metoder för naturskydd. Jag hoppas kunna återvända snart.
Annalena Lohaus kom från Tyskland till Uppsala 2020 för att ta en master-examen i miljökommunikation och förvaltning vid Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU).
