Plast är ett material som vi alla använder dagligen och som är oersättlig inom flera branscher och användningsområden. Men plasten kommer också med två stora problem. För det första tillverkas den av fossil råvara och bidrar till den ökade mängden koldioxid i atmosfären. För det andra så är det ett svårnedbrytbart material som bidrar till nedskräpning och miljöproblem världen över.
Vi är två svenska studenter från Lunds Tekniska Högskola som reste till Bhutan för att skriva vårt examensarbete gällande det senast nämnda, nämligen plastavfallshantering i landet.
Utöver den fantastiska upplevelsen av att resa i landet och mötas av Bhutans gästfrihet, genomförde vi en fältstudie bestående av intervjuer med aktörer in plastavfallshantering, främst i Thimphu och Dewathang. Genom detta kunde vi jämföra förhållandena mellan ett urbant och ett mer glest befolkat område. Under våra resor kunde vi se högar av skräp innehållande bland annat plast längs vägarna. Vi bevittnade också hur skräp såsom plast brändes i egengjorda brasor.
Intervjuerna gav oss insikter om hur avfall hanteras i landet. Det mesta av hushållens avfall hämtas en till två gånger i veckan och transporteras till deponier, där det inte hanteras vidare. På flera platser, inklusive huvudstaden Thimphu, har deponierna blivit överfulla, vilket lett till att nya anläggningar öppnats för att fylla på med skräp. På landsbygden återanvänds en del produkter, såsom plastpåsar, och matavfall ges ofta till boskapsdjur och hundar. Ändå hamnar en stor del av skräpet, inklusive plast, på marken och bidrar till nedskräpningen.
Under intervjuerna identifierades flera stora utmaningar som försvårar arbetet med att skapa ett skräpfritt samhälle. Landets väginfrastruktur gör det svårt att transportera skräp till anläggningar, särskilt från mer avlägsna områden. Därtill lever gamla vanor och tankesätt kvar hos en stor del av befolkningen, särskilt hos äldre generationer, från tiden innan landet öppnat sig för omvärlden och började importera plast. Då bestod förpackningar främst av nedbrytbara material som kunde kastas i naturen utan större konsekvenser.
En annan utmaning är de ekonomiska förutsättningarna. Bhutan har en begränsad industriell infrastruktur för att hantera plastavfall och återvinning vilket gör det dyrt för enskilda aktörer att ta hand om sitt avfall på anvisat sätt eller investera i nya lösningar. Att transportera avfall till andra länder för återvinning är en nuvarande ofta använd metod men som också försvårar för landet att skapa lokala lösningar.
Dessutom gör bristen på rent dricksvatten att folket i Bhutan är beroende av att köpa sitt vatten i plastflaskor som ofta hamnar i naturen eller på deponier. Slutligen så saknas också en fullständig insamling av data vilket gör det svårt att ens kvantifiera problemet och därmed vidta åtgärder.
Trots dessa utmaningar finns det potential för förbättring. Initiativ som återvinning av plast för nya produkter och utbildningskampanjer för ökad medvetenhet har redan inletts. Investeringar i system för rent dricksvatten kan minska användningen av plastflaskor, och ett nationellt återvinningssystem för plastförpackningar skulle ha stor långsiktig påverkan.
Dessa skulle med fördel kunna kombineras med andra mer småskaliga lösningar såsom att sätta ett förbud på engångsplastpåsar (detta förbud har funnits tidigare men inte följts upp, men genom att jämföra med andra länder där påbudet varit mer lyckat kan det ändå anses genomförbart), byta ut religiösa offergåvor mot sådana utan plast (finns idag regler kring detta i vissa tempel i landet) och att använda återvunnen istället för ny plast vid konstruktion av bilvägar (projekt som redan pågår idag). Sådana initiativ behöver också kombineras med datainsamling för att förstå problemets omfattning och utveckla effektiva strategier.
Samtliga aktörer vi intervjuade var eniga om att plast blivit en så självklar del av samhället att det idag är omöjligt att leva utan den. Tvärtom förväntas konsumtionen, importen och mängden plastavfall öka i takt med befolkningstillväxten och urbaniseringen.
Problemet är akut, och att fortsätta deponera plastavfall utan långsiktiga planer är inte hållbart. En kombination av de föreslagna lösningarna är ett steg i rätt riktning, men ytterligare forskning och insatser krävs för att utveckla nya genomförbara lösningar. Endast genom sådana åtgärder kan Bhutan undvika att förlora sin unika natur till nedskräpning och samtidigt uppfylla både globala och nationella miljömål.
För oss var resan till Bhutan en ovärderlig erfarenhet, både akademiskt och personligt. Att få insikt i Bhutans utmaningar har gett oss nya perspektiv på globala avfallsfrågor och hur lokala lösningar kan anpassas till olika kontexter. Vi hoppas att vårt examensarbete kan bidra till en bredare diskussion om hållbara lösningar för plastavfall, både i Bhutan och globalt.
Text och foto: Julia Andersson och Alva Palm Nettelbladt, Lunds Tekniska Högskola
Soptipp i Samdrup Jongkhar
Från vänster: Tashi Wangchuk, Alva Palm Nettelbladt, Julia Andersson,Tshewang Dendup, Chenga Dorji, Norden Wangchuk. På JNEC campus i Dewatheng