I november förra året, efter ett möte i Thimphu, var jag på väg tillbaka till min arbetsplats vid Sherubtse College, Trashigang. Resan från huvudstaden tar två dagar genom de vackra dalarna i centrala Bhutan på den slingrande motorvägen från väst till öst. Under resan kunde jag inte hålla mig uppdaterad om en viktig fråga.
Docent Anders Berglund besökte vår högskola våren 2019 och informerade om möjligheten till högre studier vid Uppsala universitet. Jag tyckte att möjligheten till doktorandstudier i Sverige verkade spännande och sökte praktiskt taget alla utbildningsplatser där för eventuella doktorandtjänster. Uppsala universitet annonserade en doktorandtjänst relaterad till mitt område om ”Återanvändning av data i den digitala ekonomin”. Även om ansökningsprocessen var skrämmande och intellektuellt krävande lyckades jag få in en ansökan.
Efter en tröttsam resa kunde jag till slut slå mig ned och kolla mejlen. Bland alla andra mejl fanns en bekräftelse om den sökta doktorandtjänsten. Mitt fullbetalda doktorandjobb i 4-5 år vid ett av världens bästa universitet bekräftades. Jag kände mig tacksam mot Uppsala universitet för möjligheten att uppfylla mina akademiska drömmar. Glädjen över detta besked tillsammans med min resetrötthet gav mig en natt med god sömn. Coronavirus-situationen försämrades i och utanför Kina. Jag insåg att jag behövde resa till Sverige så snart som möjligt. Det fanns en massa uppgifter som behövde utföras inom en begränsad tid. Minsta misstag kunde ha försenat mina studier ytter-ligare. Trots en del tandproblem kunde jag lösa uppgifterna med hjälp från Anders.
Den 5 februari 2020 var han snäll nog att komma och hämta mig på Arlanda flygplats. På väg till mitt nya hem fick jag min första upplevelse av att äta och shoppa på IKEA. Jag kommer alltid vara Anders skyldig för det stöd han erbjöd. Efter några dagars avkoppling fick jag träffa en av mina två handledare, docent Da-vid Johnson. Vi hade haft otaliga mejl-konversationer och Skype-möten under ansökningsprocessen och jag var glad att få träffa honom personligen. I det nya akademiska hemmet introducerade han mig i avdelningens olika tjänster och hur jag skulle få tillgång till dessa. Under en fikapaus fick jag presentera mig för fakulteterna vid Institutionen för informatik och media. Äntligen var jag en del av en ny stor familj!
Under våren fungerade universitetet som vanligt de första månaderna. Jag deltog personligen i kursarbetet och andra doktoranduppdrag. Under tiden hade de bekräftade sjukdomsfallen och antalet dödsfall på grund av pandemin ökat i Sverige. Den svenska regeringens beslut var emellertid att inte besluta om total nedstängning utan förlita sig på frivillig social distansering. Människor uppmuntrades att ar-beta hemifrån. Det bidrog till att arbetsplatsen kunde fungera säkert. När pandemisituationen senare försämrades beslutade universitetet att övergå till distansundervisning under återstoden av terminen. Jag började mina doktorandstudier under en osäker termin och var skeptisk till hur terminen skulle utvecklas för mig. Jag är en hemmamänniska och går sällan ut. Så att hålla mig trygg hemmavid och att distansarbeta var inget hinder för mitt arbete. Det nya normala med distansar-bete genomsyrade mig med en känsla av frihet, ledning och ansvar. Dagar, veckor och månader av lärande passerade och så var vårterminen över. Kunskaper och kompentens som inhämtats under terminen var ovärderliga för de kommande studierna.
Jag känner stor tacksamhet till mina handledare för deras orubbliga stöd i att finna mig till rätta i en miljö där jag kommer att leva och arbeta de närmaste fyra-fem åren. Jag ber och önskar att livet snart ska återgå till det normala och att kunna återuppta studierna på campus under hösten med mycket glädje och lycka.
Phub Namgay