För ca 3 år sedan blev jag tillfrågad om att åka till Bhutan för att arbeta som svetslärare av Högskolan i Jönköping. Frågan kom från föreningens ordförande Alf Persson genom högskolan.
Bhutans regering ville satsa stort på att efter corona klara sin byggnation i landet på egen hand. Det var ett stort antal utbildare som behövdes. Jag anmälde mitt intresse, då jag hade en del erfarenhet av utlandsarbete och av utbildning.
Sedan pga Coronan blev det tyst i kanske 2 år men så plötsligt hörde man av sig från Bhutan i januari 2022. De undrade om jag fortfarande var intresserad vilket jag svarade att jag var. Ok så då fixades visum och alla tillstånd och i maj 2022 flög jag till Paro via New Dehli.
Jag var väl hyfsat förberedd på landet då jag passat på att studera en del innan resan, men jag var inte förberedd på allt. Obs att de flesta iakttagelser jag gör hädanefter är genom ögonen på en svetslärare.
Vid min ankomst till Paro blev jag upphämtad av en buss och transporterad till en karantän i ett hotell i utkanten av Thimphu. Det var ju ingen hit att bo på karantän, 5 dagar utan mänsklig kontakt. Så nu har jag en viss känsla av hur en fånge kan ha det. En knack på dörren och så var en bricka med mat utanför dörren. Ingen kontakt. Det värsta var att inget kaffe fanns.
Efter karantänen togs jag till Arbetsmarknadsdepartementet där jag skulle ha en arbetsplats till att börja med. Lite svårt var det för jag hade inget konkret att sätta händerna på. Jag satt mest vid ett skrivbord och försökte se upptagen ut. Men dagarna flöt på med avbrott för läkarbesök och ansökan om arbetstillstånd. Thimphu fick jag gott om tid att se. För när jag suttit någon timma vid mitt skrivbord så sa jag att jag kunde jobba hemifrån. Och det gick bra.
Efter ett antal veckor sa min kontakt att vi skulle åka till Punakha, och det blev jag glad för. Jag trodde det var en stad men blev strax varse att det var en Zhong som hette så. Staden eller byn vi skulle till var Khurutang. Där fanns ett tekniskt Training Institute.
Spännande, äntligen skulle jag få spänna bågen. Jag kom dit och blev introducerad för mina blivande kollegor. Min kontakt sa till mig att jag hade 5 dagar på mig sen skulle jag bestämma om jag ville utbilda elever eller lärarna. I mina ögon då en konstig fråga. Men den var inte så konstig. Och det var min största förvåning, att lärarna kunde så lite om det yrke de utbildade i.
Det fanns två sorters lärare, en var lite äldre med en viss erfarenhet av yrket men inte särskilt hög kunskap och en grupp yngre (23-28 år kanske) som hade blivit uttagna att utbilda efter test. De utbildade andra elever som deltog i Build Bhutan konceptet. Det är ett koncept där yngre arbetslösa från turistindustrin får pröva på industriellt arbete. Dessa lärare kunde ingenting om yrket. Men en sak hade de och det var en enorm entusiasm om att lära sig och en kämparglöd som var lite ovanlig.
Ok det tog inte lång stund för mig att inse att det var lärarna jag skulle utbilda. Vi började med enskilda samtal med var och en och sedan gjorde vi en plan vad vi kulle göra. Planerna blev stora, men planeringen sprack snabbt för de var svårt att få tid att avsätta till utbildning.
Sent omsider bestämdes att vi skulle få 4 veckor till förfogande för utbildning, Då satte vi som mål att var och en skulle få pröva 3 svetsmetoder. I slutet skulle vi avlägga ett svetsprov som jag skulle övervaka och de skulle få ett certifikat i detta enligt ISO 6909.
Sagt och gjort, Vi körde igång. Entusiasmen var stor och de deltog så gott de kunde, En del hade både utbildning för elever och deltog i min utbildning. De var mycket glada att jag deltog i verkstaden för tidigare hade de haft lärare där som inte lämnade kontoret. Och då slog en stilla tanke att det finns alla sorters människor på jorden. Vi kämpade på och sistadagen gjorde vi en svetsarprövning enligt konstens alla regler. Alla klarade sig och var mycket nöjda. Certifikaten skickades från Sverige och de är skrivna på svenska och engelska.
Certifieringen mottogs med glädje och stolthet. Efter detta åkte jag tillbaka till Thimphu. Meningen först var att jag skulle åka till Geylegphug vid den indiska gränsen. Min kontakt tyckte dock inte det var lämpligt för mig och min ålder för värmens skull. Så först sa hon nej. Men efter ett tag frågade hon om jag kunde tänka mig att åka dit och jag sa inga problem. Men det var varmt uj uj, över 40 varje dag.
Lokalerna var inte i så gott skick som i Khurutang men de var användbara. Värmen var tryckande. Mycket material fattades men vi gjorde så gott vi kunde. Dom låg i som illrar och efter en vecka på lördagen så avlade de svetsprov också. Mycket duktigt.
Efter Geylegphug åkte jag till Thimphu och sedan via Bangkok hem. Min tid i Bhutan var 5 månader. Jag skall snart återvända då jag känner att de måste skärpa till sin utbildning. Det är nämligen planerat att Bhutan skall bygga 5 vattenkraftverk till och detta enbart med inhemsk arbetskraft. För detta behöver de mycket bättre utbildade svetsare. Jag har hittat en kollega som kommer att följa med och ta över i sommar.
Lars Olsson
Fr. v. Tsering Choden, administratör Khuruthang, Lars Olsson, Yebi Dema, lärare i mekanik